30 Days of Books- Day 25: A character who you can relate to the most

[For the English translation see the text in grey below]

Bahar Irandoust är huvudkaraktären i Marjaneh Bakhtiaris debutroman Kalla det vad fan du vill. Hon är en karaktär som jag verkligen relaterar till. Själv kommer jag också från en så kallad ”mångkulturell” familj. Jag vill inte generalisera allt för mycket för en sak är säker, alla ”utlänningar” hatar att klumpas tillsammans i ”invandrarkategorin” så här kommer in disclaimer: min mamma kommer inte från Iran, och hon flyttade till Sverige för att min far är Svensk (”och kan minsann åka tillbaka när hon vill!” :P), så min familj liknar inte alls Bahars… men tänk att jag ändå känner igen mig i många av Bahars knasiga erfarenheter! Det finns så många klockrena scener i den här boken…

Som första gången Bahars föräldrar är på föräldrarsamtal och träffar dotterns okarismatiska lärare–det får mig att tänka på hur min mamma (som själv har varit lärare) reagerade när hon fick träffa min lärare från trean och blev djupt besviken på det svenska skolsystemet: ”Inga betyg? Men hon går ju trean!”.  

 Eller när Bahar skulle på sitt första disco när hon gick i fyran och föräldrarna undrade vad det var för land som tillåter unga barn att gå på disko! Min mor tyckte också att 10 år var lite för ungt för att gå på disco utan att föräldrarna är med, och till skillnad från Bahar fick jag stanna hemma.

Men precis som i Bahars fall, fick mamma aldrig vara för strikt med mig (eller åtminstone inte när min far var borta–han reste mycket med jobbet då) eftersom hon var beroende av min hjälp med svenskan. För 15 år sedan pratade min stackars mor knappt någon Svenska, och det var jag som fick ringa till t.ex. internetbolaget om internetet inte funkade etc., så jag hade leverage som tillät mig att få stanna uppe länge och äta godis på en vardag.

Men det är inte bara det… precis som karaktären Bahar är jag själv lite av en besserwisser, och en sådan som sarkastiskt kritiserar allt som går att kritisera… Fast jag tror nog att jag har lyckats tona ner det med åren! :)

Bahar Irandoust is the heroine in Marjaneh Bakhtiari's debut novel Kalla det vad fan du vill (Call it whatever the hell you want). She's a character that I can really relate to as I'm also from a so-called multicultural family. I don't want to generalize too much, since one thing is for sure, all "foreigners" hate to be lumped together in the "immigrant" pigeon hole, so I'm going to start off with a disclaimer: my mom is not from Iran, and she moved to Sweden because she married my Swedish dad ("and indeed [she] can go back to her country whenever she wants to!" :P), so my family is not at all like Bahar's... but, still do recognize many of Bahar's wacky experiences! There are just so many scenes in this book that are so spot on, making me realize that really we aren't a unique as we like to think we are.

Like the first time Bahar's parents go to a parent-teacher conference and meet the uncharacteristic teacher-- that reminds me of how my mom (who, has also been a teacher) reacted when she met my third grade teacher and was so disappointed with the Swedish school system: "No grades? But she's in third grade!". 

Or when Bahar, in fourth grade, has to ask for permission from her parents to go too her first school dance: what kind of country allows young children to go a discotheque? My mom also thought 10 was a tad too young to frequent discos without ones parents coming with, so unlike Bahar, I got have my disco with a guest-list of one at home.

But, just like in Bahar's case, my mom was never able to be too strict with me (well, at least not when my dad was away, and he traveled a lot for work then) since she depended me to help her with the Swedish language. 15 years ago, my mom barely spoke a word of Swedish, and I was tasked with e.g. call the internet provider when we had problems with the line (yes, line!), etc. So I had leverage and was allowed to stay up late and eat candy on weekdays. 

Not only that, but just like Bahar, I am a bit of a know-it-all: the kind of person that sarcastically criticizes anything that even remotely lends itself to criticism... Though, I think I've managed to tone it down with age! :)