Jag blir ledsen av undergångsromaner… alltså böcker som handlar om hur huvudpersonen hamnar i en ond nedgående spiral. Jag förstår inte varför folk vill läsa sådana böcker, jag själv blir bara olycklig, så jag försöker undvika dem.
Wonderboy av Henrik Langeland är ett bra exempel på en bok
som jag verkligen blev ledsen av. Det är jättesvårt att sympatisera med huvudpersonen,
som var en riktig skitstövel. Men istället för att få känslan av att han fick
vad han förtjänade när hans liv börjarde spåra ur, så blev jag bara frusterad
och ledsen för det var ju inte bara hans liv som han förstörde, utan hela sin
familjs. T_T
I get sad whenever I read what I call "downward spiral" books... you know, novels about how the main character starts out on top and goes through a vicious downward spiral by e.g. taking drugs. I do not understand why people want to read those, 'cause it just makes me unhappy, so I try to avoid them.
Wonderboy by Henrik Langeland is a good example of one such book. It was really hard to sympathize with the main character, who is a real shithead. But instead of getting the feeling that he got what he deserved when his life derailed, I just felt bad because is not only fucked up his own life, but his entire family's! T_T
I get sad whenever I read what I call "downward spiral" books... you know, novels about how the main character starts out on top and goes through a vicious downward spiral by e.g. taking drugs. I do not understand why people want to read those, 'cause it just makes me unhappy, so I try to avoid them.
Wonderboy by Henrik Langeland is a good example of one such book. It was really hard to sympathize with the main character, who is a real shithead. But instead of getting the feeling that he got what he deserved when his life derailed, I just felt bad because is not only fucked up his own life, but his entire family's! T_T
No comments:
Post a Comment