All that glitters isn't gold...
[den svenska översättningen finns lite längre ner i inlägget]
SUMMARY:
Not all men have hearts, but then
again neither do all women. What could drive two sisters apart? How do you lose
a great friendship? Three women shrouded
with loneliness tell their stories and end up revealing the most shocking
secrets. Maria do Carmo is no what she seems, Verónica discovers something
unthinkable and Julieta carries the baggage of a violent and sordid trauma.
After all, everyone is normal until we know them better.
This is a clumsy comtemporary
novel that tells about three well off women in their late thirties. The book is
divided into 16 chapters, where each woman gets an average of 3 chapters to
ruminate about their miserable lives. What follows are 5 chapters which from
the point of views of five different macho men, where they dish out the dirt
about their experiences with the abovementioned women (two of Verónica’s exes
and her gay best friend, Julieta’s most recent ex, and Maria do Carmo’s soon to
be ex-husband) and lastly we get a conclusive chapter from Verónica’s
perspective. Even though Juilieta inaugurates the novel, the reader soon
understands that the real main character is Verónica.
I will now answer the teaser
questions found on the blurb on the book: [SPOILER] Maria do Carmo hates her
baby sister Julieta because she is beautiful and therefore her father’s
favorite, so she has always bullied her sister. Julia sleeps with her best
friend’s first love— a guy that Verónica dumped 15 years before. Maria do Carmo
is lesbian, Verónica discovers that her parent’s iconic marriage is a lie
seeing as her dad is gay. And finally, Julieta has been sexually assaulted by
her father.
REVIEW:
This book burst my bubble of the beautiful and lyrical
Portuguese literature. In theory, I knew that there were many shitty books out
there written by Portuguese authors, but I never thought I’d stumble upon one
in real life— but now that it’s happened let me explain why this book sucks
donkey balls:
I’ll start with title— “People like us” in connection with
the blurb “people are always normal until we know better” sounded like Rebelo
Pinto was telling stories of ordinary people and their ordinary, but
interesting problems. But no, after finishing the book, I understand that with
“people like us” she means people of the same social sphere as the author herself—
i.e. Portugal’s social and cultural elite. This book turns out to be an attempt
to explain that the rich, despite their outwardly perfect lives, really do have
problems too! I have nothing against the rich, or tales about rich people per
se, but this book in particular manages to only deal in clichés. Rebelo Pinto
writes about daily visits to expensive restaurants (one of the places Verónica
goes to charges EUR 35 for a quiche appetizer!— my friend and I almost died
when we say the prices as we walked by that restaurant one time), women that
spend hours at the gym and chauffeurs that pick their children up from (the
expensive American) school, like that sort of lifestyle was normal for the
average Portuguese family— and, having lived in Lisbon and being familiar with
how hard a middle class family has to work, that annoys me to no end.
Pessoas Como Nós feels like a filler novel: Rebelo Pinto’s
main objective was probably to write about Verónica. But then at the end she
realized that it wasn’t enough for a whole book, so she stuffed the tale with
other characters that had a remote connection with Verónica’s life like Julieta
and her sister Maria do Carmo and the ex-boyfriends just to meet the page
count. The form feels clumsy, and I get the feeling that the book is unfinished
and need to be reworked. It feels like Rebelo Pinto got tired of here own story
after the 9th chapter, since that’s when the sporadic chapters from
the men’s pov come in and drag this story further down the drain. As a reader I
did not give two cents about Gabriel, Fred etc, I did not pick up the book to
read about them.
I was also not pleased with Rebelo Pinto’s style. Too much
swearing and mysogenistic thoughts. Too much of the stereotypical macho
culture. Her style made every character (especially the men) out to be immature
and pathetic.
The characters were also half-assed. Verónica, the main
character, is a boring good two-shoes with a perfect life. I found it extremely
hard to sympathise with her since she didn’t really have any problems, so what
she did was create relationship problems just to have something to bitch about.
She’s the irritating, and self-centered person I’ve read about in a long while.
I’d be very disappointed with myself if as a 37-year old, I’d be defining my
life in terms of my relationships with men— I would argue that by 37 one would have experienced a large chunk of
life, and it shouldn’t be a big deal that Mr. Right still hasn’t come along
since someone like Verónica would have a career, good friends, family, a house
and a pile of money as a measure of achievement. Verónica reminds me of Fiona
from the book Prep— some one who I also thought was an idiot.
Then we have Julia, the one I liked the most about the tree
women. She had a greater depth character than Verónica, but the author refused
to let the reader spend more time with her. She is a sympathetic woman who has
had a hard life and as a result is depressed. What I like about Julia is that
she mulls over a variety of things that have influenced her life: from her
romantic relationships to how to have a better relationship with her teenage
son, what she is going to do in a few years when she’s too old to play the
leading lady, why she has a huge house that she hates and only cost her a lot
of money? Why she is bad at giving her maid proper direction, etc. It feels
like Julieta has a life— an inner life, granted she spends most of her free
days watching TV on anti-depressants.
Unfortunately, Maria do Carmo is a flat bitchy character
that exists just to show that Julieta’s childhood was hell on earth and to
strengthen negative stereotypes about lesbian women. The author seems to go
with the following premises: you became a lesbian because one’s father’s
abusive behavior. On top of that a lesbian is fat, ugly and jealous of other
women. I really wish that the author had put more effort into this character,
her inner conflicts as a lesbian woman that herself forced by society to marry
a man and get children had a lot of potential, but the author didn’t even
bother to write about it. Instead she tells about how Maria do Carmo one time
lures the class playboy by pretending to want to give him head only to end up
biting his member as revenge for his being a player! *sigh*
Well, suffice to say that I wasn’t impressed. The worst part
is that this was not a satire, this book take itself very seriously. This isn’t
something I’d recommend as good reading.
OMDÖME:
Det här var den första av mina Tre på Tre böcker— september
boken alltså. Pessoas Como Nós sprack
min bubbla om den fina lyriska Portugisiska litteraturen. I teorin visste jag
ju att det fanns många dåliga böcker av portugisiska författare, men trodde
aldrig att jag skulle råka på en i praktiken— men nu har det hänt. Den här
boken är inget för mig, och jag vill förklara varför:
Jag börjar med titeln— ”Folk som vi” i sammaband med baksidestexten
”folk är alltid normala tills vi vet bättre” lät det som att Rebelo Pinto
skulle skriva om vanliga människor och sina vanliga, men intressanta problem.
Men nej, efter att ha läst boken förstår man att med ”folk som vi” menar hon
nog den sociala skaran hon själv tillhör— Portugals sociala elit. Den här boken
visar sig vara ett försök att förklara att de rika, som ser ut att ha perfekta
liv, minsann har problem de också! Jag har inget emot de rika, eller
berättelser om rika människor i sig, men just den här boken lyckas bara
förmedla klichéer. Rebelo Pinto skriver om dagliga besök på dyra restauranger (en
av restaurangerna som Verónica besöker tar €35 för en quicheliknande
förät!— jag och min kompis fick nästan hjärtattacker efter att ha kollat in
priserna när vi gick förbi en gång), kvinnor som spenderar flera timmar på gymmet och chaufförer som
hämtar upp barnen från (den dyra amerikanska) skolan, som om det vore vanligt
hos vilken Portugisisk familj som helst— och det irriterar mig som har bott och
arbetat i Lissabon och sett hur hårt en medelklassfamilj måste jobba.
Pessas Como Nós
känns som en fillerroman: Rebelo Pinto främsta avsikt var nog att skriva om
Verónica, men det visade sig att Verónicas historia inte räckte till en hel
bok, så hon fick stoppa in andra karaktärer som har en vag koppling till
Verónicas liv som Julia och hennes syster Maria do Carmo och ex-pojkvännerna
för att fylla sidorna. Formen känns klumpig, jag får en känsla av att boken är
ofärdig och behöver bearbetas. Det känns som om Rebelo Pinto tröttnade på sin
egen berättelse efter det 9de kapitelet. För efter det börjar man helt
plötsligt få sporadiska kaptitel ur männens perspektiv som inte alls lyfter upp
handlingen. Som läsare brydde jag mig inte alls om Gabriel, Fred etc, jag var
inte där för att läsa om dem.
Jag var inte heller förtjust i Rebelo Pintos skrivsätt, det
var för mycket svordomar och kvinnofientliga tankegångar; för mycket av den
stereotypiska machokulturen. Skrivsättet gjorde att nästan alla karaktärer (och
speciellt männen) framstod som omogna och patetiska.
Karaktärerna var också halvdana. Verónica som är huvudpersonen
är en tråkig Goody Two-Shoes med ett
perfekt liv. Det är svårt att sympatisera med henne eftersom hon inte har
riktiga problem, hon skapar relationsproblemen bara för att ha något att gnälla
över känns det som. Jag tycker att hon är den mest tjatiga, själv upptagna
person jag läst om på länge. Jag skulle bli jätte besviken på mig själv om jag
som 37-åring definierar mitt liv i termer av vilka kärleksrelationer jag haft— en
37 årig person har hunnit med ganska mycket i livet och att man inte har hittat
Mr. Right bör inte vara en sådan stor
grej när man har karriär, många vänner, familj, hus och förmögenhet skulle jag
vilja påstå. Verónica fick mig att tänka på Fiona i boken Prep—som jag också
tyckte var en idiot.
Sedan har vi Julia, den jag gillade mest av de tre kvinnorna.
Hon har ett större djup än Verónica, men författaren vägrar låta läsaren spendera
mer tid med henne. Hon är en sympatisk kvinna som har haft ett hårt liv, och är
deprimerad på grund av det. Det jag gillar med Julia är att hon reflekterar
över en variation av saker som påverkar hennes liv och inte bara kärleksrelationerna
som hon haft: hur ska hon komma närmare sin tonåriga son, vad ska hon göra om
några år när hon blir för gammal för att fortsätta vara den vackra
skådespelerskan, varför har hon ett sådant stort hus som hon inte ens gillar? Varför
är hon så dålig på att ge order till sin hushållerska? Etc. Det känns som att
Julia har ett liv, även om hon spenderar sina lediga dagar framför Tv:n neddrogad
med anti-depressiva tabletter.
Tyvärr är Maria do Carmo en platt bitchig karaktär som existerar
bara för att göra Juilas barndom ett helvete och för att förstärka den negativa
stereotypen av lesbiska kvinnor: man blir lesbisk för att ens far misshandlar
en och därför hatar man män, och så är man fet, ful, och svartsjuk på andra
kvinnor. Jag önskar verkligen att författaren hade ansträngt sig mer med den här
karaktären, hennes inre konflikter som lesbisk kvinna som kände sig tvingad att
gifta sig med en man och skaffa barn hade potential, men författaren bryr sig
inte ens om att skriva om det. Istället berättar hon om hur Maria do Carmo en
gång lotsas suga av en playboy till klass
kamrat för att bita hans kuk som straff för att han var en kvinnokarl. *suck*
Inte alls
imponerande. Det värsta är ju att det inte är en satirisk bok, utan att den tar
sig själv på stort allvar. Näää, det här är inget jag skulle rekommendera som
bra läsning.
Liknade Bättre
Böcker:
.gif)
